och lära lika väl som vi menniskor, om än icke i lika hög grad. Och ett godt exempel härpå är måhända just klapmytsen i Danmarkssundet. Förr i tiden förde han ett härligt lif på isen här uppe. Han åt, sof, hade sina kärleksäfventyr, förökade sig. Blott en enda yttre fiende kände klapmytsen under denna guldålder, och det var isbjörnen. Men det hände icke så ofta, att han fick besök af denne, ty björnen håller sig gärna längre in, där isen är tätare, då han just icke är någon god simmare, och klapmytsen höll sig af denna orsak gärna längre ut i den öppnare isen närmare iskanten.
Men 1876 på sommaren kom utifrån hafvet ett annat slags isbjörn till Danmarkssundet, och den björnen var både roflystnare och större. Det var det norska själfångstfartyget Isbjörnen, utsändt till dessa trakter af veteranen bland de norska själfångarne, Sven Foyn. Denna isbjörn fänn här massor af själ och tog på en gång flere tusen. Men från den dagen var det slut på klapmytsens ostörda lif här uppe. Hvarenda sommar i slutet af maj och början af juni kommo hela skaror af norska själfångare hit upp, och då själen var spak och lätt att fånga, tog man hela massor af den. Ja, de första åren behöfde man ofta ej skjuta honom, man kunde slå ihjäl honom; på flere fartyg lät man ej folket ens taga skjutgevär med sig i båtarna, utan all själ slogs ihjäl.
Men denna själfångstens guldålder tog snart slut. Klapmytsen hade hittills icke vetat, hvilken fara hotade honom från dessa fartyg med utkikstunnor på stortoppen och som utsände en hel svärm af båtar. Men han gjorde snart sina erfarenheter, och det dröjde ej länge förr än han blef skyggare. Nu måste man skjuta honom, ofta på långa håll. Det märkligaste var dock, att det icke blott var de gamla, erfarna själarna som blefvo skyggare, utan detsamma var äfven i
