rullande, alltid växlande haf, så kan det dock ej nekas, att när man i veckor och månader stirrat på det, man till slut upptäcker, att det dock icke förty är något enformigt, och man längtar efter litet omväxling.
Ett af våra största nöjen var att kasta med lasso. Af båtsmannen fingo vi, när vi bådo riktigt vackert, låna en smäcker lina, 10 till 12 famnar lång. I dess ena ända slogs en ögla, och därmed var vår lasso eller kastsnara färdig. Lapparne voro naturligtvis mästare i dess begagnande, och det var af dem vi lärde konsten. De begagna den ju dagligen till att fånga sina renar. I synnerhet besatt vår gamle Ravna en öfverlägsen färdighet. Med sin trygga min rullade han upp linan i högra handen, lutade hufvudet något framåt, fäste blicken skarpt på den olycklige han utsett till sitt byte, så ett par steg framåt däcket, lätta och smidiga som en katts, en snabb rörelse af den spända, högra armen, och linan rullade blixtsnabbt ut, och snaran föll, aldrig felande, ned öfver hufvudet på bytet, hvilket, fäktande med armar och ben, förgäfves sökte befria sig från det snärjande famntaget.
Balto var som bofast lapp naturligtvis mindre öfvad i konsten, men hans stolthet ville ogärna medgifva det, och det gaf anledning till mycken munterhet, när en af oss tog snaran från honom och sade, att vi kastade bättre än han, och besegrade vi honom då, var hans förargade min värd penningar.
Till tidsfördrif ombord användes äfven allehanda lekar eller kraftprof, såsom att spänna räfkrok, draga fingerkrok och hvad de nu allt heta. Ett spel, som med verklig passion öfvades, var att »kasta på narrhufvudet». Med krita uppritades på däcket några figurer och rutor, dessa fingo olika värden, och det gälde nu att från ett bestämdt håll kasta ett
