ombord, som kändes ganska tryckande. Man gick på jakt efter hvad som helst, äfven de tarfligaste röfvarromaner och indianberättelser, som kunde uppspåras hos folket i skansen, slukades med begärlighet. Titlarne voro i stil med »Den blodiga handsken i dalen», »Den röde höfdingen,» »Den svarta ormen» o. s. v. Stundom gingo vi på kaparmanér ombord på de andra fartygen för att spana efter något läsbart.
En stor omväxling var det för oss, när vi kunde bli bjudna ombord till de andra kaptenerna, eller när dessa kommo på besök till oss. Det var då understundom en egendomlig, helt sommarlik anblick att se dessa ishafsfarare i solskenet sitta i grupper på däck, drickande sitt kaffe eller sitt vin, rökande sina cigarrer eller pipor och stirrande ut öfver hafvet eller de hvita isflaken, som lågo och glittrade i solljuset, medan tiden förflöt under skratt och skämt.
Stundom profvade vi äfven vår skjutfärdighet på de i vattnet flytande isstyckena, och månget godt skott gjordes då.
Den ende som ej syntes trifvas ombord var vår gamle vän Ole Nielsen Ravna. Van som han var att med sina renhjordar flacka omkring på de finmarkska högfjällen, fann han sig synbarligen ej i lifvet ombord på det trånga, gungande fartyget och längtade efter att få fast mark under fötterna.
Balto däremot trifdes utmärkt på sjön. Med sitt muntra, lifliga sinne, alltid färdig att hitta på ett eller annat upptåg, hade han blifvit hela besättningens gunstling. Lyckligtvis hade han nu också blifvit alldeles bra i sitt högra knä. Jag hyste därför ej längre någon betänklighet vid att taga honom med.
Hästen som vi fört med oss från Island var allas kälgris. Detta hade emellertid den ytterst obehagliga följden, att, trots stränga förbud, mer foder åtgick än vi hade råd till, och en vacker dag upptäckte jag, att största delen af
