Då vi af det slaktade djuret fingo mycket mer kött, än expeditionen kunde göra bruk af, tillbjöd jag besättningen att få med däraf, men icke en enda ville ha det minsta, på den grund att det var hästkött. Litet därefter kom emellertid en af dem och frågade mig, om han kunde få hvad som blef öfver af köttet, för att salta in det. Det fägnade mig att finna åtminstone en förnuftig människa, och jag frågade honom, om han icke äfven ville ha något att äta färskt, ty då vore det ju bättre. Det vore nog möjligt, svarade hanmen jag borde ej tro, att han vore ett sådant svin; nej, det var åt grisen där hemma han ville ha det.
Det är rent af häpnadsväckande, hur förslöade till förståndet människor kunna bli genom fördomar. Här gå dessa karlar och taga hyra på själfångarna, äta salt mat och klaga så öfver, att de ha ondt i bröstet, som de uttrycka sig; det vill med andra ord säga, de få kardialgi och magplågor af en dålig kost, på samma gång de nästan dagligen kvarlämna på isen massor af ypperligt färskt själkött, massor, som på Grönlands kuster skulle kunna lyckliggöra ett helt samfund.[1] Men att få dessa människor att äta däraf, nej, hellre skulle de säkerligen dö af svält än låta förmå sig att äta af dylik »oren» mat.
Jag glömmer ej deras häpnad, när jag en gång tog blodet af en nyskjuten själ och lät stewarten laga blodpudding däraf. Det var mycket svårt att få någon att smaka därpå. De som gjorde det måste dock medgifva, att den smakade förträffligt. Och likväl var det dem omöjligt att förtära något däraf, ty de visste, att det var själblod. Men i stället åto flere af expeditionens medlemmar så mycket mer däraf. Ja,
- ↑ Det händer ofta, att kropparna af den flådda själen, som drifva söderut med isen, anträffas af eskimåerna vid Kap Dan. De taga dem glada med sig hem och frossa därpå.
