Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/208

Den här sidan har korrekturlästs
179
LÄKAREPRAKTIK.

De skulle hålla upp därmed, äta färsk mat, såsom själkött, och röra sig mer i friska luften uppe på däck. Gaf sig ej det onda på det viset, kunde de komma igen och få sig en dosis engelskt salt eller ricinolja. Hörde aldrig mer af dem.

Andra kommo och klagade öfver, att de hade så rysligt ondt i hufvudet, och att en sådan tungsinthet ibland föll öfver dem. Jag frågade dem, hur det stod till med magen. Jo, de hade trög matsmältning. Ja, det var klart nog: för makligt lif och för mycket mat. Mer arbete och mindre mat, och för öfrigt samma ordination som ofvanför. Stundom föreskref jag äfven magmassage, och jag tyckte mig se dem ligga i sina kojer och massera sina magar.

En dag kom från ett af de andra fartygen med mycket besvär en karl ombord. Han hade en rödaktig färg med feberrosor på kinderna. Han klagade öfver ondt i bröstet och svår magvärk. Det var endast allt för tydligt lungsot. Jag kunde ingenting göra för honom: det var en obotlig casus. Det enda han hade att göra var att hålla sig vid godt hull. Han kunde ju äta späck eller dricka tran, det var all den tröst jag kunde gifva honom. Ja, han hade dagligen druckit tran, klar bottlenos. Stackars kärl! Intet under att han hade värk i magen. Bottlenostranen verkar mer afförande än ricinoljan.

Någon nytta kunde jag dock göra vid behandlingen af sår. Dessa blefvo i regeln ytterst oförsvarligt behandlade och gåfvo ofta anledning till stygg värk. Först när de voro riktigt svåra, kommo de för att få råd. Först och främst fingo de sig en god moralpredikan för sin orenlighet, därefter rengjordes såret grundligt från gammal smuts och behandlades sedan med antiseptiska medel. De blefvo vanligen snart bra. Ett fall var dock af tämligen allvarsam beskaffenhet.