dö. Samtidigt hade en annan af besättningen blifvit vansinnig, och för honom voro de ännu räddare. Och därpå är väl heller icke så mycket att undra. Att i en trång kajuta ha på en gång en vansinnig och en som rasar i vilda feberfantasier är just icke så behagligt.
Ännu en gång måste jag operera min patient. Materien som kom ifrån honom hade kunnat mätas litervis. Det gick långsamt med tillfrisknandet; men innan jag i juli utanför Grönlands östkust lämnade fartyget, hade jag dock den glädjen att se honom på benen igen. Hans tacksamma blick, då vi skildes, glömmer jag ej lätt.
Att meddela några utdrag ur min dagbok från denna tid skulle på sin höjd endast ha intresse för ishafsfarare. De bestå väsentligen endast i torra anteckningar om, hur vi drefvo omkring längs iskanten; hur vi gingo in i isen och ut ur den igen; hur den än var gles och än tät; hur vi än sågo mer, än mindre själ på isen, stundom till och med stora massor af den längst in på den täta isen; hur vi i kapp med de andra fartygen trängde in i svår is mot täta massor af själ, som försvunno i djupet, så snart vi väl kommit inpå dem, o. s. v., o. s. v.
Den 28 juni voro vi långt inne i isen på vid pass 66° 24ʹ n. br. och 29° 45ʹ v. 1. Här sågs land i nordlig riktning (missvisande NO. t. O.). I synnerhet trädde två fjälltoppar tydligt fram. Deras verkliga form kunde emellertid icke ses, då de af den isblink, »hilder», som är vanlig öfver dessa ismassor och förorsakas af ljusbrytningar i de olika kalla och varma luftlagren öfver isen, voro starkt förändrade och sågo ut som tvärt afskurna tinnar på en murkant med skottöppningar. Det måste vara fjällspetsar på Blossevilles kust, men de lågo längre västerut än de toppar, som stå angifna på kartan.
