För ett fartyg sådant som Jason skulle det helt visst varit en lätt sak att bryta sig igenom denna isremsa. Hur ofta hade vi ej förut gått genom is som var mycket värre! Men då gällde det själ: det var fartygets egen affär. Nu däremot ställde sig förhållandena något annorlunda. Hade fartyget varit mitt, skulle jag ej ett enda ögonblick tvekat att låta det gå in. Men nu voro vi gäster ombord, och för en landstigning på Grönland var fartyget ej assureradt. Ström- och djupförhållanden i detta farvatten voro ännu obekanta. Miste fartyget sin propeller i isen, var det kanske utan räddning förloradt, då det svårligen kunde få den ersatt med en ny. Och det värsta af allt var, att om fartyget måste öfvergifvas, kunde det bli svårt nog för de 64 man, som utgjorde dess besättning, att med det lilla proviantförråd som fanns ombord taga sig fram till bebodda ställen. Då vi dessutom trodde oss lätt kunna reda oss själfva, anmodade jag icke kaptenen om att föra oss längre än till iskanten, utan gaf order om våra sakers nedläggande i båtarna och dessas klargörande.
Som jag redan nämt, hade expeditionen medfört en särskildt för ändamålet i Kristiania bygd båt. Men då denna skulle bli starkt belamrad af expeditionens tämligen skrymmande utrustning, mottog jag med glädje kaptenens vänliga anbud att få öfvertaga en af Jasons minsta fångstbåtar. De två båtarna nedfirades och lades vid sidan af fartyget. Och nu blef det brådtom ombord att öppna våra lådor och packa ned allt i båtarna. Det var svårt att säga, hvilka voro ifrigast att hjälpa till, expeditionens medlemmar eller fartygets besättning. Bref till hemmet afslutades, och hade någon en särskildt god vän, vare sig af det manliga eller kvinliga könet, som han ville säga ett sista farväl, så blef det antagligen nu gjordt. Man visste ju ej så säkert, när
