nästa tillfälle skulle erbjuda sig. Stämningen bland expeditionens medlemmar var särdeles upprymd. Man såg säkerligen ej på den lilla skaran, att hon beredde sig till en allvarsam dust. Efter halfannan månads väntan och längtan skulle förlossningens timme nu ändtligen slå. Vi kände oss så lätta och spänstiga till sinnet, som när man går till en dans, där man väntar att få träffa den utkorade. Nå väl, en dans blef det ju äfven, om också ej på fullt så många rosor vi trodde, och den utkorade lät litet väl länge vänta på sig.
Till det norska Morgenbladet skref jag före afresan i all hast följande bref:
Det blef ingen landstigning af den 15:e, ej heller i går den 16:e. Ett 4 à 5 mil bredt isbälte låg emellan oss och land. Detta isbälte bestod visserligen till en del af öppen is, som vi kunde ro uti; men vi önskade komma längre västerut förbi Kap Dan och till trakten omkring Inigsalik, väster om Sermilikfjorden, där landet är jämnare än längre österut. Landet norr om Kap Dan är nämligen ett af de vildaste och mest sönderslitna fjällandskap jag någonsin sett. De vildaste norska fjällpartier, ja, själfva Alperna, synas mig ej kunna mäta sig med det i fråga om vilda fantastiska former. Höjden är visserligen icke så stor. En af de högsta topparna, Ingolfs fjäll, reser sig endast till en höjd af 1,800 m. Det är en skarp, mycket framträdande topp, som vi hela tiden under vår segling längs land ända till i går afton haft i sikte. Det föreföll mig dock, som jag längre norrut och möjligen längre in i landet såg toppar, som voro ännu mycket högre.
