tillbaka till Karasjok på fattigkassans bekostnad. Det skulle ha varit en evinnerlig skam.»
Medan vi sofvo, måste alltid en af oss hålla vakt för att purra ut oss, om isen skulle öppna sig igen, så att vi kunde komma vidare. Dietrichson erbjöd sig strax att taga första vakten.
Men isen glesnade föga eller intet. Blott en gång tänkte jag ett ögonblick börja arbetet på nytt, men han tätnade strax igen. Att draga båtarna öfver denna is var knappt att tänka på; därtill var han för ojämn och splittrad i allt för små flak. Så länge regnet höll i, kunde vi vänta och sofva längre än vi hade lust till. Vi voro redan inne i den motsatta strömmen.
Med våldsam fart fördes vi västerut in i det bredare isbältet på västsidan af Sermilikfjorden. Här tog strömmen en mer sydlig riktning och förde oss rätt ut från land hastigare än vi kunde arbeta oss mot den i isen. Hade vi icke blifvit uppehållna af båtens lagning, skulle vi sannolikt kunnat komma innanför det bälte, där strömmen var våldsammast, in i det lugnare vattnet under land.
Hastigheten af den ström vi här råkat ut för var betydligt större, än man förr antagit. Alt där var ström, visste man väl, och jag hade äfven tagit den i beräkning; men hade vi haft någon aning om dess verkliga styrka, hade vi säkerligen gått något annorlunda till väga. Det rätta skulle varit att tränga in i isen betydligt östligare, rätt ut från Kap Dan, och genom att arbeta oss in tvärs öfver strömmen skulle vi efter all sannolikhet kommit igenom isbältet, innan vi drifvits västerut förbi Sermilikfj ordens mynning och in i det bredare isbältet, där strömmen böjer in i sydlig riktning. Som det nu var, skulle vi endast få se, hur bra vi kunnat haft det. En timme i godt farvatten, och vi skulle varit
