öldunk och en brödkista, fyld med bröd och ett parti fläsk. Kaptenen hade för vår räkning låtit väl fylla bägge två och lämnat dem kvar i båten, och deras innehåll kom oss nu väl till pass.
Vi började nu kunna höra en tämligen stark bränning utifrån iskanten, men lade ej synnerligt märke därtill. Vi drefvo ögonskenligen rakt ut från land: topparna vid Sermilikfjorden blefvo allt mindre.
På kvällen, sedan de andra krupit i säckarna, satt jag länge uppe och tog några skisser. Det var en härlig nordisk afton med just dessa mjuka färgtoner, hvilka liksom smyga sig öfver en, detta drömmande vemod, som så välgörande sänker sig öfver sinnet och är de nordiska nätterna så eget. Det vilda alplandskapet i norr vid Sermilikfjorden aftecknade skarpt sina djärfva linier mot den glödande aftonhimmeln, medan långt i väster inlandsisens väldiga yta begränsade horisonten och med sina mjuka linier småningom förlorade sig i den gula bakgrunden.
Det var alltsammans så nära. Huru harmligt, att ett sådant stycke drifvande is skall vara tillräckligt att skilja en från sin längtans mål!
Som jag satt och tecknade, väcktes min uppmärksamhet af en tilltagande sjögång, som trängde sig in genom isen. Jag såg ut mot hafvet; himlen var där litet mörk. Tänkande, att det drog ihop till oväder därute, men att det ju var något som ej kom oss synnerligt vid, kröp jag omsider till mina kamrater i säcken.
Följande morgon (den 20 juli) vaknade jag vid att flaket, hvarpå vi lågo, fick några våldsamma stötar. Sjögången måste ha vuxit betydligt. Vi gingo ut och upptäckte nu, att flaket remnat tvärs öfver icke långt från tältet. Lapparne, hvilka strax begifvit sig upp på några af de högsta punkterna
