på flaket för att se sig om, ropade, att de kunde se hafvet. Och de hade rätt. Blänkande i morgonsolen låg hafvet långt därute. Vi hade ej sett det sedan vi lämnade Jason.
I mina dagboksanteckningar från denna och följande dag yttrar jag vidare:
»Sjögången tilltar. Den bryter allt våldsammare in öfver vårt flak. Isstycken och »snesjap» (is som blifvit söndermald mellan flaken) kastas alltjämt upp och bilda en vall, som någorlunda skyddar mot sjöarna. Värst af allt är dock, att vi närma oss hafvet med en olycksbådande hastighet. Vi lasta kälkarna och försöka draga dem in mot land, men upptäcka strax, att den hastighet, hvarmed vi drifvas utåt, är för stark. Det blir därför nödvändigt att se oss om efter ett flak, som erbjuder oss en tryggare tillflyktsort, då det vi ha förefaller oss något skröpligt. Från början hade det varit ett cirkelformigt stycke af vid pass 30 m. i diameter; men under natten hade det remnat på ett ställe, och nu remnar det återigen på ett annat, så att det blifvit tämligen litet. Tätt invid oss ligger ett stort och tjockt flak, som ännu är helt; vi flytta dit.
»Emellertid komma vi bränningen allt närmare, larmet tilltager, sjöarna välta sig in emot oss och bryta öfver flaket på alla kanter. Situationen synes bli kritisk.
»De stackars lapparne äro ej vid bästa humör. På förmiddagen voro de försvunna. Jag kunde ej förstå, hvart de tagit vägen, då det på det lilla flaket just ej fanns så många ställen, där man kunde gömma sig för hvarandra. Då fästes min uppmärksamhet på att några pressenningar voro omsorgsfullt bredda öfver den ena båten. Jag lyfte sakta på en af dem och fick då se bägge lapparne ligga på bottnen af båten, den yngre, Balto, läsande högt för den äldre ur Nya testamentet på lappska. Utan att de sett mig, täckte
