jag åter öfver den egendomliga lilla kyrka de sålunda inrättat åt sig. De hade uppgifvit hoppet att få lefva och beredde sig till döden, såsom Balto en gång långt efteråt förtrodde mig. De hade där nere i båten utgjutit sina känslor för hvarandra och fällt sina modiga tårar, bittert förebrående sig själfva och andra, att de någonsin lämnat hem och härd. Det var ej heller att undra på, att de voro rädda. För dem var alltsammans någonting fullkomligt okändt.
»Det är ett härligt väder med stekande solsken, så att snöbrillorna måste tagas fram. Solen begagnas till ortbestämning, och genom pejling af land finnes vårt läge vara 65° 8ʹ n. br. och 38° 20ʹ v. l., alltså 30 minuter (7½ mil) från Sermilikfjordens mynning, och 23 till 25 minuter (omkring 6 mil) från närmaste land.
»Middagen lagas som vanligt, endast med den skilnaden, att i betraktande af omständigheterna denna dag skall kokas ärtsoppa, ett öfverflöd som vi hittills ej tillåtit oss. Under soppans kokning blir emellertid sjögången så våldsam, att kokapparaten flere gånger håller på att kastas öfverända.
»Middagen intages af lapparne under djup tystnad. De andra prata och skämta dock som vanligt, och en och annan riktigt våldsam stöt kan till och med ge anledning till vitzar, som dock ej tycktes falla i god jord hos lapparne. De tänkte, att nu hvarken var tid eller ställe att skämta.
»Från högsta toppen af vårt flak kunna vi tydligt se, huru isflaken därute öfverspolas af bränningen, medan skumstänket som hvita skyar kastas högt mot den blå luften. Svårligen kan någon lefvande varelse där hålla sig fast på isen. Det synes oundvikligt: vi måste ditut. Vårt flak är dock tjockt; vi hoppas därför, att det skall hålla ut en stund och tänka ej lämna det förr än nödvändigt blir. Men när det måste ske och vi icke längre kunna hålla oss fast, måste
