vi som en sista resurs försöka få båtarna ut genom bränningen. Det blir ett vått nöje, men vi äro fast beslutna att våga en dust för lifvet, så hård som möjligt.
»Att genom de våldsamma brottsjöarna och mellan de rullande »iskosen» skjuta en af de lastade båtarna ut i öppet vatten utan att få den alldeles fyld med vatten eller krossad af isen, kan möjligen gå för sig, då ju bägge båtbesättningarna (alla sex) kunna vara med därom. Men svårare blefve det för de kvarvarande att få den andra båten i sjön. Vi rådslå om, hur det bäst skulle ställas med den saken, och komma då till det resultat, att vi endast böra taga det allra nödvändigaste i den ena båten, så att den blir så lätt som möjligt, och i nödfall endast tänka på den. För öfrigt få vi se, huru förhållandena ställa sig, när vi komma ut i själfva bränningen.
»Vi ha nu icke stort mer än 300 m. kvar. Ingen af oss tviflar på, att vi inom ett par timmar antingen befinna oss vaggande ute på hafvet, styrande söderut längs iskanten, eller också på hafsbottnen.
»Det är mest synd om den stackars Ravna. Han är ännu ej van vid hafvet och dess nycker. Han går tyst omkring, är allt emellanåt uppe på de högsta punkterna på flaket och stirrar bekymrad ut mot bränningen, medan tankarna helt säkert vandra till renflocken och tältet med hustru och barn på de finmarkska fjällen, där allt nu är sol och sommar. Men hvarför lämnade han dem också? Var det ej endast för det man bjöd honom pengar? Ack, lyckan i tältet var bättre än pengar; där är nu allt sol och sommar. Åh ja, Ravna,
Väl är farväl det svåraste bland orden,
Och mycket skönt det tinnes än på jorden.
