vi behöfva så mycket krafter som möjligt till en måhända flere dygns rodd för att hålla oss klara för isen. Alla man beordras därför till kojs i tältet, det enda vi ännu ej packat ned i båtarna. Sverdrup skall, såsom den erfarnaste och lugnaste, taga första vakten för att i det afgörande ögonblicket purra ut oss andra. Efter två timmar skall Kristiansen aflösa honom.
Jag spejar förgäfves efter ett enda drag i mina kamraters ansikten, som kunde förråda fruktan. Men de ha samma uttryck som vanligt, och samtalet fortgår som eljes. Endast lapparne visa något bekymrade ansikten, men där synes tillika en lugn resignation. De äro fullt och fast övertygade, att de ha sett solen gå ned öfver deras sista dag. Trots bränningens larm befinner man sig snart i djup sömn, och äfven de syntes sofva lugnt och godt. De äro för sunda naturbarn att låta oron beröfva sig sömnen. Balto, som förmodligen icke ansåg tältet tryggt nog, utan gått ned och lagt sig i den ena båten, vaknade icke en gång när denna höll på att spolas bort af sjöarna, så att Sverdrup måste hålla i den.
»Efter en god stunds sömn — jag vet icke hur lång — vaknade jag vid att höra vattnet brusa tätt vid mitt öra, alldeles utanför tältväggen. Isflaket kändes vagga upp och ned som ett fartyg i stark sjögång. Bränningen dånade in emot oss, mer döfvande än någonsin. Jag väntade hvart ögonblick få höra Sverdrup ropa på mig eller se tältet fyllas med vatten, men intetdera hände. Jag kunde tydligt höra hans välbekanta lugna steg fram och tillbaka på flaket mellan tältet och båtarna. Jag tyckte mig se hans undersätsiga, kraftiga, något framåtlutade gestalt gå där obekymrad af och an med bägge händerna i fickan och det eftertänksamma, orubbligt lugna ansiktet vändt mot sjön, medan bussen vreds
