tydligt att påminna om natten. Sålunda sluppo vi den gången pröfva vår egen och våra båtars sjöduglighet.
»Den 21 juli är en lugn dag efter en stormig natt. Allt är lugn och ro. Vi aflägsna oss alltjämt från hafvet. Solen skiner mildt och varmt, isen utbreder sig stilla och enformig rundt omkring oss, och själfva lapparne synas lättare till sinnet.
»Blott en tanke verkar allt mer nedslående: det är sannolikheten att färden denna gång skall misslyckas och ett år gå förloradt. Nå väl, vi få då göra så godt vi kunna, och för öfrigt får man öfva sig i den goda dygden tålamod.
»Vi begagna oss af solens framskinande till att taga längd och bredd och finna, att vi äro på 64° 39ʹ n. br., 39° 15ʹ v. l. Vi kunna ännu se topparna vid Sermilikfjorden. Inlandsisen från Pikiudtlek norrut mot Inigsalik utbreder sig hvit och imponerande framför oss med sin jämna, vågräta yta, som ett enda hvitt, ofantligt haf. Inga »nuna takker» (fjälltoppar som sticka upp genom inlandsisen) stå att upptäcka inåt glacieren. Endast nära utkanten sticka några mörka toppar och klippspetsar upp ur den hvita, eljes obrutna isslätten. Vid Pikiudtlek är Nunatak den mest framstående.
»Landskapet har här nere en helt annan karaktär än norrut vid Sermilik, Angmagsalik och Ingolfs fjäll. Där nordpå steg landet högt, sönderslitet och vildt upp ur hafvet. Inlandsisens lugna yta låg gömd bakom en härlig rad af himmelstormande alpspetsar, af hvilkas sublima skönhet ögat ovilkorligt fängslades och som isen aldrig förmått växa öfver hufvudet och föra ut till hafs. Isen har ej förmått knäcka deras stolthet eller kapa af alla hufvuden som höjde sig öfver den jämna medelmåttan. Här däremot är landskapet lågt. Inlandsisen har kunnat breda sin ändlösa hvita slätt ända
