Nionde kapitlet.
Ännu drifvande.
De dagar som nu kommo, tillbragta under drift i isen
söderut längs kusten, voro tämligen enformiga. Den
ena dagen var den andra lik. Hvar dag gafs noga akt på,
i hvilken riktning vi drefvo, på hvarenda rörelse i isen, luftens
färg öfver den,[1] hvarenda vindpust, om icke snart någon
lycklig omkastning kunde föra oss i land. Det var ett lif
mellan hopp och sviken förväntan, men likväl icke helt och
hållet utan sitt behag för flere af oss. Då det möjligen kan
intressera en och annan, särskildt kommande expeditioner,
skall jag här gifva ett utdrag ur mina dagboksanteckningar
från dessa dagar. De flesta läsarne vill jag dock råda att
hoppa öfver detta kapitel.
»Fram på eftermiddagen den 21 juli se vi från ett högt iskos en djup, men mycket smal bukt, som skär in i isen söder om oss. Efter all sannolikhet drifva vi längs denna
- ↑ Är luften mörk i horisonten öfver isen, häntyder det på, att där finnas rännor eller gles is. Den mörka vattenytan ger nämligen en mörk reflex i luften. En sådan himmel kallas vanligen vattenhimmel.
