mot dess innersta hörn. Vårt hopp om en förändring och att snart nå land stiger följaktligen genast.
»Den 22 juli. Under natten kommer tjockan och gömmer allt för oss. Vi veta ej det ringaste hvart vi drifva; endast bränningen höres lika klart som förut. Fram på natten tyckes den dock höras mindre, och sjögången i isen aftager något.
En båts dragning öfver isen.
(Af E. Nielsen, efter fotografi.)
»Tjockan fortfar hela dagen, likaså sjögången. Vid middagstiden klarnar det dock så mycket upp i »kullen» (såsom vi uttrycka oss; vi likna nämligen himlahvalfvet vid en hattkulle; det vill alltså säga nära zenit), att jag med en vattenpuss på isflaket som artificiel horisont kan taga en latitudobservation. Vi befinna oss på 64° 18ʹ n. br., en ganska vacker fart: sedan i går middag ha vi drifvit öfver en breddgrad (15 geogr. mil).
»Då isen under loppet af förmiddagen något glesnat, göra vi ett försök med en tom båt i issörjan mellan flaken. Vi komma väl framåt, men endast ytterst långsamt. Bättre därför att spara på krafterna nu, då vi i tjockan ej kunna
