se, hvar vi böra arbeta oss fram. Möjligen skall snart en god utsikt att nå land vppa sig och taga i anspråk alla våra krafter.
»På eftermiddagen klarnar det; vi ha möjligen kommit land något närmare. En svag vindpust från missvisande nord till ost (rättvisande omkring väst till nord) låter känna sig. Vi hoppas, att den skall tilltaga och drifva isen åtskils, men sjögången fortfar ännu. Hvad vi behöfde, vore en stark storm från land, som gjorde slut på sjögången, hvilken packar ihop isen, och sprängde denna, så att vi kunde komma fram mellan flaken.
»En myckenhet stor själ (klapmyts) ses nu ligga omkring oss på flaken. En mängd andra dyka upp med sina stora, runda hufvuden i de öppna rännorna vid sidan af vårt flak, stirrande förundrade på detta nya slags isbor som anländt till deras hemtrakter, för att därefter, ofta med ett starkt plumsande, åter försvinna i djupet. Detta upprepas dagligen. Vi kunde med lätthet skjuta dem, men då vi ännu icke behöfva dem, lämna vi dem i fred. Vi ha ännu tillräckligt med färskt kött, då vi från Jason togo med oss ett lår af den skjutna hästen. Isen är på eftermiddagen tät.
»Den 23 juli. I natt utsattes åter vakt. Hvarje postande skall gå två timmar. Vid aflösningen hade vi månget godt skratt åt Ravna. Han förstod sig nämligen ej på klockan och visste således icke, när han postat sina två timmar. För säkerhets skull gick han därför gärna fyra eller fem timmar, innan han purrade ut nästa man, och frågade då vanligen, om han icke nu trodde, att de två timmarna vore gångna.
»Klockan half 8 i morse purrade Dietrichson ut oss. Isen hade glesnat; det var visserligen ännu sörja mellan flaken, men dock möjligt att komma fram. Sedan vi lastat båtarna och väntat ännu en halftimme, emedan isen börjat tätna
