igen, kommo vi ändtligen i väg inåt isen till några öppna ställen. Det går nu en stund med god fart in igenom. Innan vi ännu lämnade flaket, där vi haft vårt nattkvarter, flög en flock svartänder (?) förbi oss norrut. Det var liksom en hälsning från land och stärkte oss naturligtvis i våra förhoppningar. För öfrigt är det här märkvärdigt fattigt på fågellif. Ej ens en måse står att upptäcka.
»Vi drifva hela dagen inåt mot land, tåligt väntande, när isen är tät, men arbetande desto friskare, när han åter glesnar.
»Vi närma oss land; hoppet stiger. En korp kommer flygande från sydväst och drager öfver oss norr ut, åter en hälsning från land.
»Flere stora klapmytsar ses på flaken rundt omkring. Frestelsen blef en jägare för stor. Sverdrup och jag måste ut för att skjuta en gammal »hættefant» (d. v. s. en gammal klapmytshane med hätta på nosen), som låg helt nära oss. Efter att ha krupit alldeles in på honom, sköt jag honom också. Då vi kommo fram till honom, var han ännu icke alldeles död. I min zoologiska ifver ville jag begagna tillfället att göra iakttagelser öfver ögonens färg och hättans form o. s. v. i lefvande lifvet, saker som ännu ej äro fullständigt kända. Medan jag var upptagen häraf, hasade sig själen ut mot kanten af flaket, och innan vi visste ordet af, glider han i vattnet. I detsamma han föll stötte jag en själhacka och Sverdrup en båtshake uti honom. Det blef nu ett ordentligt nappatag mellan honom och oss. Vi sökte hålla hans stjärt och baklemmar uppe, så att han icke kunde slå med dem i vattnet, ty däri ligger, som bekant, hans styrka. Det lyckades en stund, men han var stark i dödskampen. Då jag ser, att våra tag äro dåliga, ber jag Sverdrup taga bössan och utan dröjsmål skjuta honom. Men han tror sig ha bättre tag än jag, och det vore därför bäst,
