hela hållning uttryckte stum förtviflan. Hade jag ej haft mina goda skäl, kunde jag ju mycket väl ha kokt litet af köttet åt dem; men vi måste spara på spriten till längre fram, då vi hättre behöfde den, och det var blott ett par gånger under vår drift i isen vi tilläto oss lyxen att koka. Till dryck användes antingen rent vatten, hvaraf fanns tillräckligt i större eller mindre samlingar på flaken, eller också blandades vattnet med konserverad mjölk, hvilken gaf en god och läskande dryck. Emellertid fingo lapparne denna gång konserveradt oxkött i stället, och det tycktes fullkomligt trösta dem för deras missräkningar. Detta, sade Balto, vore då renlig och kraftig mat.
»Som betecknande skall jag här omtala ett svar Balto gaf, då han en gång efter hemkomsten till Norge tillfrågades, när han haft det svårast under resan. »Värst var det,» sade Balto, »när vi lågo i drifisen och höllo på att drifva ut i Atlantiska hafvet. Jag frågade Nansen, om han trodde, att vi skulle komma i land, och han svarade ja. Och så frågade jag honom, hvad vi skulle göra, om vi drefve ut i hafvet, och han svarade, att vi skulle ro nordpå; men jag frågade då, hvad vi skulle lefva af, om vi ej komme öfver till västkusten, och han sade, att vi finge skjuta fågel och annat vildt. Då frågade jag, hvad vi skulle koka det med, och Nansen svarade, att vi finge äta det rått. Då blef Balto mycket bedröfvad.»
»Fram mot aftonen draga vi vidare. Men då sjögången är för stark och vågsvallet mot foten[1] af flaken farlig för båtarna, besluta vi snart att ligga stilla öfver natten och afvakta bättre tider. Hela trakten var dessutom insvept i en
- ↑ Vid sjögång uppstår ett starkt vågsvall öfver isflakens fötter, och de gifva då ej, som eljes, en trygg hamn åt båtarna, när isen packar ihop sig.
