Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/249

Den här sidan har korrekturlästs
218
ÄNNU DRIFVANDE.

»Dietrichson och Kristiansen känna i dag ögonen hetta, och det utfärdas därför nu ett allvarligt påbud om ett ordentligt begagnande af snöbrillor.

»Tillståndet i isen är hela eftermiddagen oförändradt. Vi drifva med stark fart söder ut. Förliden natt hade vi kommit längre från land; nu tyckas vi åter närma oss det något.

»På eftermiddagen äro vi midt för Skjoldungen, bekant från Graahs resa. Från Igdloluarsuk och söder ut ha vi åter fått ett härligt alpland med höga, skarpa tinnar och vilda, sönderslitna former, hvilka, i synnerhet om aftonen mot den glödande solnedgången, kunna ha en vild skönhet.

»Sjögången tilltager ögonskenligen, oaktadt vi äro långt ifrån öppen iskant. Det måste gå svår sjö därute.

»Det börjar bli kallt om nätterna. Under sofsäckarna lägges så mycket som möjligt af pressenningar, regnkläder m. m. Man kan ju i alla händelser göra sig lifvet så behagligt som möjligt.

»Medan de andra gå till kojs, tar jag första vakten för att fullända mina skisser af landet, ett arbete som är förenadt med stor svårighet, då nätterna här så långt söder ut redan börjat bli mörka.

»Allt är stilla, ingen fläkt rör sig, ej ens den tilltagande dyningen förmår störa lugnet. Månen har, stor och rund, med en sällsam, rödaktig glans, gått upp öfver isfältet i öster. En smal strimma af aftonens glödande guld dröjer ännu kvar vid norra horisonten. Under månen längst ute vid yttersta iskanten ses ett glittrande band: det är det svallande hafvet. Där innanför och rundt omkring oss, så långt blicken tränger, ingenting annat än is och snö, och framför oss det grönländska alplandet med sina underbart sköna toppar, aftecknande sig mot en halfmörk, drömmande himmel.