lif utan nytta, eller också att han skall blifva upptagen af eskimåerna och af dessa förd ned längs ostkusten till de danska stationerna i västra Grönland. Men att utan gagn förleda ostgrönländarne till en lång och för dem i många hänseenden skadlig resa, därtill är ingen berättigad.»
Dessa artiklar voro helt säkert skrifna i god mening, men de utgöra dock slående exempel på den nästan vidskepliga fruktan för inlandsisen och för färder på is- och snömark, som intill den senaste tiden rådt hos många människor, till och med bland dem som ansågo sig som auktoriteter och sakkunniga. Författaren af ofvan anförda uppsats hade själf under flera år färdats längs inlandsisens rand, men det ser ut, som om det aldrig fallit honom in att taga sig en liten spatsertur in öfver densamma; säkerligen skulle han i sådant fall redan vid de första stegen hafva kommit ur många af sina villomeningar och fått reda på hvad »en fullständig obekantskap med förhållandena» ville säga.
I en annan, om möjligt ännu mindre sakkunnig artikel hette det, att om än Nansen själf kan vara så galen, att han vill försöka något dylikt, så skall han dock icke få en enda människa med sig, och ensam kan han icke gå.
Äfven i England framkommo i pressen åtskilliga uttalanden mot expeditionen.
Trots dessa varnande röster och oaktadt den allmänna meningen stämplade det hela som en galenskap, så var det dock fullt upp med folk som ville vara med. Jag mottog öfver fyrtio ansökningar från män i de mest olikartade lefnadsställningar: officerare, farmaceuter, köpmän, bönder, sjömän, studenter o. s. v. Det var många flere som icke ansökte, men som sade, att de mer än gärna ville vara med och att de ville anmäla sig, om de trodde att det kunde tjäna till något. De sökande voro icke blott norrmän, utan
