Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/250

Den här sidan har korrekturlästs
219
MÖRKA UTSIKTER.

Sommarnatt — men hur himmelsvidt olik allt hvad man vanligen förbinder med månsken och sommardrömmar!

»Där borta på isen stå båtarna, slädarna och tältet, i hvilket nu de trötta kämparne hvila ut. I sötvattensdammen där bredvid speglar sig månen. Omgifningar och det närvarande försvinna. Lifvet ses i ett aflägset perspektiv. Naturens storhet tränger det helt och hållet i bakgrunden. Och i det hela, har väl någon så synnerlig olycka skett? Sex människor drifvande på ett isflak söder ut — —

»Deri 26 juli. Ingen annan förändring än att vi kommit iskanten och öppna hafvet närmare. Sjögången synes ha betydligt aftagit. Trots hafvets närhet, käns den mindre än i går.

»Vi drifva sannolikt med stor hastighet. Tills vidare är intet att göra. Isen är för gles, att vi med denna sjögång kunna draga båtar och slädar öfver den, och å andra sidan för tät, att vi kunna ro eller staka oss fram.

»Regnväder håller oss i tältet. Vi måste söka muntra upp lapparne, hvilka synas allt mer tappa modet. De tro, att vi till slut komma ut i Atlanthafvet. En dag sitta vi och tala om, när vi kunna komma i land, och äro ense om, att det i alla händelser måste lyckas oss vid Kap Farväl. Vi räkna ut, när detta senast måste ske, och komma till det resultat, att det då ännu är tid att arbeta oss fram norrut längs kusten för att gå öfver inlandsisen. Några anse att, till och med om det blir för sent i år, det dock är bäst att strax arbeta sig så långt norrut som möjligt längs östkusten, därefter öfvervintra, söka uppehålla lifvet så godt vi kunna och på våren gå öfver till västkusten.

»För min del kan jag dock ej finna denna plan förnuftig, då det blir svårt att under vintern låta bli att tära på den medförda provianten, så nödvändig för vandringen