öfver isen. Dietrichson finner dock detta vara vår enda utväg, och »därmed,» säger han, »riskera vi ju ingenting mer än lifvet».
»Medan denna rådplägning pågår, säger Balto till mig: »Tala inte om allt det här! Vi komma aldrig i land, vi komma ut i Atlanthafvet. Jag ber blott min Gud, att han må låta mig få dö som en botfärdig syndare, så att jag kan få komma i himmelriket. Jag har gjort så mycket ondt i lifvet, men nu ångrar jag det så bittert, ty jag är så rädd, att jag icke skall bli salig.»
Månskensnatt i drifisen.
(Af E. Nielsen, efter en skiss af författaren.)
»Jag frågade Balto, om han ej trodde, att det vore nödvändigt att ångra sina synder, äfven om han nu ej skulle dö så snart. Jo, det trodde han nog; men då vore det icke så brådtom. Dock skulle han, om han denna gång