Med dessa tillitsfulla ord, som möjligen kunna synas väl dristiga efter så många svikna förhoppningar, sluta mina dagboksanteckningar från drifisen. De näst följande äro af den 31 juli och börja sålunda: »Hvilken skilnad mellan den scen, som nu omger mig, och den jag hade omkring mig, då jag senast skref! Då is, ensamhet och hafvets brus, nu tjutande hundar, hedningar i massa, båtar, nedtagna tält, lif, verksamhet och sommar, men framför allt Grönlands klippgrund under fötterna.»
Det var vid uppbrottet från det första eskimålägret vi kommo till som detta nedskrefs; men innan vi fortsätta marschen därifrån, måste jag först berätta hur vi kommo dit.
Den 28 juli mot aftonen, sedan ofvanstående dagboksanteckningar voro afslutade, fingo vi tjocka, som dolde landet för oss. Flere gånger under loppet af eftermiddagen hade isen glesnat något, och det oaktadt vi voro mycket nära den yttre iskanten och man skulle väntat, att sjögången, som här låg starkt på, skulle packat ihop isen. Glesningen hade dock ej varit af någon betydenhet, ej heller tillräckligt stor, att vi i denna sjögång skulle kunna arbeta oss fram med båtarna.
Men just som några at oss togo vår vanliga aftonpromenad, innan vi kröpo i säckarna, märkte vi till vår förvåning, att isen med stor hastighet glesnade och, som det tycktes, ända ut mot bränningen. Detta såg ytterst besynnerligt ut. Här erbjöd sig ett tillfälle, som ej borde försummas. Men vi voro sömniga och trötta; ingen hade riktigt lust därför. Uppriktigt sagdt, voro vi nu utledsna vid att ständigt bli narrade och funderade starkt på att sticka ut till hafs. Vi kröpo därför i säckarna. Som vanligt, utsattes dock vakt, och den postande fick order att purra ut, om isen skulle ytterligare glesna. Under natten tilltog tjockan, så att man ej kunde se det minsta omkring sig.
