lastades, och det dröjde ej länge förr än vi voro färdiga till afresa.
Innan vi lämnade detta flak, som fört oss så väl och efter all sannolikhet skalle bli vårt sista isfartyg, gick jag upp på dess högsta punkt för att se, hvilken väg vi borde taga. Det var en märklig förändring som försiggått: hela drifismassan sågs i drift ut från land i rättvisande sydostlig riktning. At det hållet kunde jag endast se is, och luften var där helt hvit, såsom öfver stora ismassor är vanligt. Söder ut längs land syntes däremot vara alldeles öppet vatten, och vi befunno oss icke synnerligen långt därifrån. Det sträckte sig upp i en kil längs kusten och slutade något norr om oss, där isen tycktes ligga ända in till land. Vi befunno oss på insidan af ismassan; hafvet på yttersidan kunde jag ej tydligt urskilja.
Hur plötsligt kan ej ödet kasta om! I detta ögonblick var det tydligt, att vi inom kort måste vara i land; men hade någon sagt oss det i går, skulle ingen af oss kunnat fatta möjligheten däraf.
Så satte vi af, och så fort åtta kraftiga armar kunde drifva oss fram, bar det af inåt land. Vi kunde ro i öppet vatten mellan flaken nästan hela vägen. Endast på ett par ställen måste vi bryta oss igenom.
Efter några timmar voro vi igenom isen. Den känsla som grep oss, när vi styrde båtarna förbi det sista isflaket och sågo det öppna, blänkande vattnet hvälfva sig framför oss ända in till land, låter knappast med ord beskrifva sig. Icke ofta har en man gladare fört styråran än den gången. Det var som om man befriats ur en långvarig och dyster fångenskap och så med ens såg framtiden ligga ljus och lockande framför sig. Och lifvet var äfven i detta
