räddas från fartyget, men detta var litet nog: en båt, ett par småkreatur och litet mjöl (»Mjöl nokkut höfðu þeir til atvinnu sér». »Dautt var fé þeirra flest»).
I två vintrar och den mellanliggande sommaren uppehöll sig Thorgils på platsen, där han förlist, då de ej kunde komma därifrån för isen (?) (»Nu líðr á vetrinn ok måttu þeir eigi brott leita fyrir ísum ok féngu sér vistir um sumarit»).[1]
I början af första vintern födde Thorgils’ hustru, Thorey, en son. Under loppet af samma vinter dogo Jostein, hans hustru och följeslagare af sjukdom, sannolikt skörbjugg. Af sagan framgår, att Jostein ej förstått hålla nödig ordning bland sitt folk. Våren efter den andra vintern, då Thorgils en dag med några ledsagare var uppe på jöklarna för att se, hur det stod till med drifisen, blef Thorey mördad af hans trälar, hvarefter dessa rymde söder ut med den bergade båten och de insamlade lifsmedlen.
Då Thorgils kom hem, fann han huset plundradt och sin hustru liggande mördad på sängen, men barnet diade den döende (»sjå þeir at hon var önduð, en sveinninn saug hana dauda»). Det var det svåraste ögonblick Thorgils upplefvat, och det berättas, att han skall ha räddat barnets lif genom att skära sig i den ena bröstvårtan och låta det dia blod, som dock sedermera förvandlats till mjölk (» … at skera af mér geirvörtuna, ok svá var gert; fór fyrst ór blod, siðan blanda, ok lét eigi fyrr af en ór fór mjölk»).
För att skaffa sig mat, måste Thorgils och hans få följeslagare åter ut på jakt, och i stället för den stulna båten gjorde de sig en skinnbåt, som hölls utspänd med inombords anbragta ribbor af vidje (»ok gerðu sér einn hüðkeip ok bjuggu innan með viðum»).
- ↑ Att isen skulle hela sommaren stängt dem inne, är otänkbart.
