Då isen lossnar, arbeta de sig nu två somrar igenom ned mot söder längs kusten, tills de uppnå ett ställe, sannolikt i närheten af Kap Farväl, där en landsflyktig man, Rolf på Österbygden, slagit sig ned och byggt sig en gård.[1]
Hos honom stannade Thorgils öfver vintern och reste så följande sommar vidare mot söder förbi Grönlands södra udde (»fara suðr fyrir land») och kom till Österbygden.
I denna saga förekomma mycket äfventyrliga saker, t. ex. att Thorgils haft besök af Thor, eller att han, såsom här ofvan är nämdt, fick mjölk genom att skära sig i bröstet o. s. v., allt saker som äro ägnade att väcka tvifvel om hela berättelsens trovärdighet.
Beskrifningen af landet, längs hvilket Thorgils färdades, och af naturförhållandena därstädes stämmer emellertid så väl med de verkliga förhållandena på Grönlands östkust, att den omöjligt kan vara helt och hållet diktad, utan måste förskrifva sig från personer, som sett denna kust, ja, som äro väl förtrogna med förhållandena därstädes. När man t. ex. läser om, huru Thorgils på våren eller försommaren steg upp på jöklarna för att se ut öfver hafvet och undersöka, om isen börjat lossna (»einn góðan veðrdag segir Þorgils at þeir muni ganga á jökla ok vita, ef þeir sæi nokkut leysast ísinn»), då måste alla som känna till den östgrönländska kusten ovilkorligt tänka på den. När det vidare berättas, huru de drogo förbi jöklar och brådstupande berg (»þeir dragast nú fram með jöklinum ok kvómu at björgum bröttum»), huru de på senare delen af sin färd rodde förbi många fjordar (»róa fyrir framan margar víkr»), och huru isen ligger tätt packad ända in till land största delen
- ↑ Från Grönlands östkust känner man blott en enda nordboruin. Den ligger vid Narsak i Lindenows fjord. Se därom längre fram i detta kapitel.
