isbältet blir smalare, åtminstone till väster om Sermilikfjorden. Landet omkring denna fjord och längre söder at är betydligt lägre än landet norr därom.
Sedan de hållit ut från kusten, öfverföllos de af en svår storm och måste efter stora faror vända om hem utan att mer få land i sikte.
Det är alls icke orimligt, att denna berättelse kan vara fullt tillförlitlig, och att alltså denna första expedition, med dess halfva mil från land, så vidt man har sig bekant, är den som intill 1883 kommit Grönlands östkust närmast. I slutet af augusti börjar nämligen landet vid Kap Dan i regeln bli tillgängligare; vi funno det isfritt redan före midten af denna månad.[1]
Allday trodde emellertid, att orsaken till den misslyckade utgången på hans resa var den, att han varit för sent ute. Till året därpå förbereddes därför en ny expedition under hans ledning. Huru vida denna ledt till bättre resultat, är okändt, men synes föga sannolikt, då ingenting vidare afhöres därom.
Däremot företog 1581 »en Bagge og norsker månd», Mogens Heinesen[2] en resa på egen bekostnad för att återfinna den bortglömda provinsen. Han hade för öfrigt kungligt skyddsbref och var tillförsäkrad en kunglig belöning, om han lyckades. Denne »dapffer Hane oc Styris Mand goed» tog den gamla norska kursen till Grönland och fick
- ↑ Alldays expedition är icke den första bland de kända, som efter medeltidens slut få Grönland i sikte. Engelsmannen Martin Frobisher hade redan på sina tre resor 1576—78 för att upptäcka nordvästpassagen fått sydkusten i sikte. Han antog den vara Zeniernas Friesland och kallade landet New England.
- ↑ Mogens Heinesen var på den tiden borgare i Bergen, men var född på Färöarna af norska föräldrar och anses för Färöarnas andre nationalhjälte. Den förste är Sigmund Brestesøn.
