Grönlands östkust i sikte, ja, skulle till och med ha sett det gamla fjället Hvidsærk.
»Hand stæffned at Issland, som gammel vaar seed,
Ham tyckte den vaar den gænniste leed.
Dend vildde hand først forsøge.
Och sætte der om hen Nordden till Væst,
Och bragte sin Vind, som han kundde bæst,
Til hand kundde Huidsærck øye.
Derr mötte ham Taage, Wuær oc Mørck,
Derr vaar i Søen, som vilddeste Ørck,
De kunde slæt inggenstæds strandde.»
Hela den beskrifning af Heinesens resa, som står i »Den Grønlandske Chronica»,[1] hvarifrån detta citat är hämtadt, och som, tyvärr, är den enda berättelse som finnes därom, ger ett tydligt intryck af, att »den dapffre Hane» funnit isförhållandena vid Grönlands östkust lika ogynsamma som de ännu i dag äro.
Som vi sett, reste han från Island »hen Nordden til Væst» och skall ha fått Hvidsærk i sikte; men först senare fick han »Landdet omsier i syne oc sict». Huruvida detta är något som står för författarens egen räkning och som denne har tillagt efter den på den tiden allmänt rådande uppfattningen, att Hvidsærk skulle ha legat midt emellan Island och Grönland, är ej godt att afgöra, men förefaller sannolikt. Att det skulle kunna förklaras så, att Mogens Heinesen träffat på ett stort isberg, hvilket ju i detta farvatten är mycket möjligt, synes mig mindre antagligt, då han snart måste ha blifvit tagen ur en sådan villfarelse vid anblicken af dess isolerade läge midt ute i öppna hafvet.
När det vidare heter, att fartyget hämmades i sin fart af en magnet (seylsten), som låg i djupet, synes mig den
- ↑ Lyschanders »Grønlandske Chronica». Kjøbenhavn, 1608.
