Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/27

Den här sidan har korrekturlästs
13
LAPPARNE.

att de voro på väg och att de skulle komma en bestämd dag. Naturligtvis var jag mycket nyfiken att få se dem.

Det var en lördags afton de väntades; personer voro vid stationen för att taga emot dem och föra dem till deras logis, men inga lappar syntes till. Icke heller på söndagen kommo de; ingen visste hvad det blifvit af dem, men på måndagen berättades det ändtligen, att de voro anlända. Så var äfven fallet; de hade rest med godståget i stället för med snälltåget.

Jag skyndade till deras bostad och steg in i deras kammare; midt på golfvet stod en ung, rask karl med ett snarare finskt än lappskt utseende; borta i ett hörn satt en gammal man med långt, svart hår nedhängande öfver skuldrorna. Han var liten till växten och såg ännu mindre ut, där han satt hopkrupen på en kista; hans utseende var långt mera lappskt än den unges, och på honom passade mycket bättre hvad den gamle Peder Dass säger (1685) om lapparne:

»Det folk är serdeles af sælsom natur,
Kortbenet i væksten og stöt af statur,
Ej meget ulige de dværge.
— — — — — — — — — — — —
Skarpöiet i sigt og forbister i sjun,
Og hel under ansigtet gusten og brun,
Spidshaget og kjægerne lange.»

Då jag trädde in, böjde han på hufvudet och förde ut handen på österländskt sätt; den unge hälsade som folk i allmänhet. Den gamle förstod blott obetydligt norska; det var därför till den unge jag måste vända mig.

Jag frågade om de hade det bra och hvarför de kommit på oriktigt tåg. Att det fanns olika tåg hade de icke haft något begrepp om och så var det ett par kronor billigare med godståget. »Huru gamla är ni bådå?» —