naturligaste förklaringen vara den, att antingen är detta ställe helt och hållet diktadt af författaren i enlighet med den tidens föreställning om ett magnetiskt ishaf, och detta är måhända den sannolikaste, eller också har det varit den i sydvästlig riktning gående strömmen som hindrat dem, medan de seglade i nordvästlig riktning. Det säges ju också med tydliga ord, att de höllo den kursen.
»Mæn lengger månd kom hen Øster[1] paa leed,
Jo skarppere strømmede Søen dær ned.»
Hvar och en som försökt kryssa mot denna ström vet, hvad det vill säga, och att man lätt nog med någon benägenhet för vidskepelse kunde känna sig frestad att tro på magneter i djupet.
De expeditioner, som 1605[2] utsändes från Danmark under ledning af skotten John Cunningham (expeditionens chef), engelsmannen James Hall (principal pilot), dansken Godske Lindenow och engelsmannen John Knight, och 1606 med Godske Lindenow som högste befälhafvare, gjorde, så vidt man kan döma af de sparsamma underrättelser som finnas därom, intet försök att landstiga på Grönlands östkust. Påståendet, att Godske Lindenow under första resan skulle ha landstigit på södra delen af östkusten, synes mig ej hvila på någon hållbar grund.
Dessa expeditioner landade på Grönlands västkust; men då de ej härifrån medförde något resultat, som stod i förhållande till de hysta förväntningarna, trodde man, att det
- ↑ Möjligen det magnetiska öster, alltså ungefär rättvisande nordost.
- ↑ Före dessa expeditioner var Grönlands västkust redan funnen och beträdd af engelsmannen John Dams, hvilken på sina tre resor (1585—87) upptäckte landet (han kallade det »Land of Desolation») och färdades kusten uppför ända till 72° n. br. Han är sålunda efter medeltiden den förste europé, som veterligen satt sin fot i land där.
