var emellertid fullkomligt öfvertygad, att de måste finnas på östkusten.
Af en rapport, daterad den 29 aug. 1724,[1] visar sig, att det handelskompani i Bergen, som utskickat Egede, gifvit ett af sina fartyg (huckerten »Egte Sophia», kapten Hans Fæster) order att det »skulle uppsöka och rekognoscera landet på Grönlands östra sida; men som det öfverallt från 66° 30ʹ till 60° har varit belagdt med is, så har ock denna Dessein ej heller så väl utfallit som man gärna hade sett och önskat.»
Den 12 maj kom fartyget under Grönland, och i 3 månader skulle det ha kryssat längs isen på östkusten från 66° 30ʹ till 60° 28ʹ n. br. och under tiden närmat sig land stundom på 1 mil, stundom på 1½, 2, 3, 4 och 5 mils afstånd, men utan att finna någon öppning i isen.
Man synes nu för en längre tid tappat modet att försöka någon landstigning på östkusten. Först 1786 utskickades, på förslag af biskop Paul Egede, son till Hans Egede, en ny sådan expedition i två fartyg för att uppsöka Österbygden. Expeditionen stäldes under ledning af kaptenlöjtnant Paul de Løwenørn.
Den 3 juli fingo de mellan 65 och 66° n. br. i sikte ett högt, bergigt land (norr om Kap Dan), hvilket sågs hela den dagen och den följande morgonen. Då synes emellertid Løwenørn ha blifvit skrämd af drifisen och åter aflägsnat sig från »Grönlands isomgjordade östkust» för att några dagar därefter återvända till Island, där han en längre tid låg för ankar i Dyrafjord. Detta var den enda gång han kom i sikte af östkusten. Den 23 juli gick han visserligen åter ut för att göra ett nytt försök, men då han redan dagen därpå mötte
- ↑ Tryckt i »Meddelelser om Grønland», B. 9, s. 28—29, Kjöb. 1889.
