drifisen, synes han mycket snart ha uppgifvit hoppet, och han reste kort därefter hem till Danmark med sitt största fartyg. Oaktadt detta var en f. d. hvalfångarne och således bygdt just för seglats bland is, fick han dock se mindre af östkusten än de fleste af hans föregångare. Någon älskare af drifisen synes han således icke ha varit. Som ursäkt kan tjäna, att han som sjöofficer ej haft någon erfarenhet af segling bland is.
Då han reste hem, kvarlämnade han sitt minsta fartyg, yachten »Den nye Prøve», under befäl af sekundlöjtnant Christian Thestrup Egede (en son till biskop Paul Egede), med uppdrag till denne att göra ytterligare försök att nå »Østerbøgden». Till sekond på yachten utnämdes efter egen önskan sekundlöjnant C. A. Rothe.
Synes Løwenørn ha saknat mod och företagsamhet, funnos dessa egenskaper i desto större grad hos Egede, och med hela sin ungdomliga hänförelse satte han allt på spel för att förverkliga sin fars dröm: Österbygdens återfinnande. Redan den 8 augusti — samma dag Løwenørn seglade hem — gick han till sjös med sin lilla yacht för att redan det året göra ett allvarsamt försök att framtränga till kusten.
Den 16 augusti fingo de land i sikte, sannolikt norr om Kap Dan, men kunde icke landa i följd af is, som sträckte sig 7 mil från land.
Fortsättande söder ut, kommo de den 20 augusti midt för mynningen af en bred fjord, otvifvelaktigt Sermilikfjorden, och befunno sig här endast 2½ mil från land; men äfven här kunde de ej komma fram för is.
En följd af stormar, som slutligen tvungo dem att resa till Island, hindrade dem att ännu detta år åter närma sig land.
