1833,[1] den 28—29 juli, såg den franske sjöofficern, löjtnant de Blosseville en del af östkusten mellan 68 och 69° n. br., men kunde för is ej nå land. Haveri tvang honom också strax därefter att återvända till Island. Den 5 augusti gick han åter ut, men var sedan dess försvunnen.
1859 kom amerikanen öfverste Schaffner till Grönland ombord på barkskeppet Wyman för att undersöka, om icke en telegrafkabel från Europa till Amerika kunde föras den vägen öfver land. Den 10 oktober gick han från Julianehaab söder om Kap Farväl och upp längs östkusten, ungefär till höjden af Lindenowsfjorden (60° 25ʹ n. br.). Han anträffade icke »ens en handfull is» längs kusten, hvilket alls icke är osannolikt, då den på denna sena årstid gärna brukar vara isfri. Men en nordlig storm, som dref fartyget till sjös, hindrade dem att ankra eller lägga i land på kusten.
Den 18 juli 1860 kom M’Clintock, ombord på Bulldog, under kusten vid Kap Walløe (60° 34ʹ n. br.), men hindrades af is att landa. Därpå gick han till västkusten och sedermera till Amerika. Sedan han på hemvägen besökt Julianehaab, närmade han sig åter Grönlands östkust och var den 8 oktober 1 geogr. mil nära land vid Prins Christians sund (60° 2ʹ n. br.), där han fann mycket litet drifis. Men under natten sprang upp en våldsam storm, som varade i tre dagar och dref Bulldog till sjös.
Samma år, 1860, den 11 september kom åter öfverste Schaffner, denna gång ombord på träångfartyget Fox, under befäl af den engelske polarfararen kapten Allen Young,
- ↑ Då det blott är södra delen af Grönlands östkust, som här har intresse för oss, beröra vi icke de olika expeditioner, som besökt den norra delen, såsom de under Scoresby, Sabine och Clavering 1822 och 1823.
