därpå visades kapten Holm[1] som en öfvernaturlig sak. I synnerhet tillade de den gula vätskan, hvaraf det ännu fanns några droppar kvar, gudomliga krafter.
Den 5 september, dagen efter ankomsten, lättade Sofia åter ankar och gick till sjös för att söka, om möjligt, nå land norr om Kap Dan. Detta lyckades dock ej, och man måste, på grund af kolbrist, vända om hem.
1884 voro isförhållandena i Danmarkssundet mycket gynsamma för en landning på Grönlands östkust, och flere af de norska själfångarne voro, efter hvad jag från tillförlitligt håll förnummit, första hälften af juli mycket nära land på vid pass 67° n. br., och en af dem, kapten A. Krefting med skeppet Stærkodder, fångade klapmyts alldeles under land, hvilket han, om det legat i fartygets intresse, lätt skulle kunnat uppnå.
Det sista af de många försöken att genomtränga drifisen på Grönlands östkust hoppas jag läsaren nu så väl känner af beskrifningen i denna boks början, att det är obehöfligt att här ånyo vidröra det.[2]
Utom dessa försök att nå Grönlands östkust från sjösidan, ges det ännu ett par tilldragelser i drifisen utanför denna kust, som vi ej gärna kunna underlåta att här omnämna, så mycket mindre som de på visst sätt äro föregångare till vår egen drift i isen, ehuru denna i afseende på utståndna lidanden är en barnlek mot dem.
Året 1777 har på ett förfärligt sätt inbränt sig i minnet hos alla dem, som sysselsatt sig med den arktiska forsk-
- ↑ Se om denna expedition längre fram i detta kapitel.
- ↑ Det finns en isländsk berättelse om, huru några fiskarfartyg skulle 1756 ha landat på Grönlands östkust nordväst från Vestfirdir på Island. Denna berättelse synes dock ej vara mycket trovärdig. (Se härom Geografisk Tidsskrift, Kjøbenhavn. B. 7, s. 117 och 176.) Att af de 1777 förolyckade flere uppnått östkusten, skall längre fram omtalas.
