ningens historia, ty knappast någonsin ha de arktiska trakterna bevitnat så mycket elände på en gång.
1777 var ett mycket ogynsamt isår på Grönlands kuster, och dagarna mellan den 24 och 28 juni fastnade ej mindre än 27 eller 28 hvalfångare af olika nationalitet[1] i isen utanför östkusten mellan 74 och 75° n. br.[2] En del af dessa fartyg kommo under loppet af de följande månaderna åter lös, men 12 blefvo kvarsittande[3] och drefvo söder ut längs kusten för att efter hand bli krossade mellan isflaken och sjunka. De första förlisningarna skedde den 19 och 20 augusti, då 6 fartyg sönderskrufvades på ungefär samma ställe, mellan 67° 30ʹ och 68° n. br. och på ett afstånd af 12—14 mil från land. De öfriga drefvo alltjämt söder ut längs kusten, hvilken nästan hela tiden var i sikte, vanligen på ett afstånd af cirka 10 mil. I slutet af september var man mellan 64 och 65° n. br. Det sista fartyget krossades den 11 oktober 5—6 mil från land på ungefär 61° 30ʹ n. br., således just utanför Anoritok, där vår isdrift slutade.
Sedan det i juni först kom fast i isen, hade det drifvit omkring 270 geogr. mil, hvartill det behöft omkring 107 dagar, hvilket följaktligen ger en medelhastighet af omkring 2½ mil i dygnet. Under den sista delen af driften hade hastigheten varit betydligt större än under den första. Till
- ↑ De voro sannolikt: 9 hamburgare, 8 engelsmän, 7 holländare, 2 svenskar, 1 bremensare och 1 dansk.
- ↑ Här har det för öfrigt ofta händt, att fartyg fastnat i isen, utan att det gått dem så illa som det hände 1777. Som ett exempel bland många kan nämnas, att 1769 skola 4 fartyg fastnat i isen i början af juli på omkring 76° n. br. och till den 16 och 19 november drifvit ned till 69° n. br. Två af dem arbetade sig ut, men om de två andras öde vet man intet.
- ↑ Af dessa voro sannolikt 6 holländare och 6 tyskar (hamburgare). Deras besättningar utgjordes till stor del af danskar från öarna utanför västra kusten af Jutland och Slesvig samt från Holstein.
