som visade dem vägen till Godthaab. Dessa sex måste dels på isen, dels i öppen båt ha tillryggalagt en vägsträcka af ej mindre än vid pass 175 geogr mil.
Af de många, som 1777 drefvo längs Grönlands östkust, kommo närmare 320 aldrig tillbaka, medan vid pass 155 nådde Grönlands västkust och året därpå sändes tillbaka till Europa. Att de allesammans blefvo gästfritt mottagna så väl af eskimåerna som af danskarne på Grönland, behöfver knappt sägas.[1]
Vintrarna 1869 och 1870 gjorde besättningen på Hansa en annan, nästan lika märklig, om också icke så olycklig resa på isen längs Grönlands östkust.
Hansa var det ena af de två fartyg, som skulle landsätta den s. k. andra tyska nordpolsexpeditionen på norra delen af Grönlands östkust.
Under försöket att tränga in till kusten kom det ena fartyget, Germania, hvilket utom segelrigg hade ångmaskin, lyckligt igenom isen, medan segelfartyget Hansa, under befäl af kapten Hegemann, den 6 september fullständigt fastnade i isen på omkring 74° 6ʹ n. br. och 16° 30ʹ v. l.[2] (ungefär 10 geogr. mil från land). Därefter dref fartyget oupphörligt
- ↑ När Julius Payer i sitt för öfrigt mycket inkorrekta omnämnande af denna isdrift (Payer: Die österreichisch-ungarische Nordpol-Expedition in den Jahren 1872—1874 o. s. v., Wien 1876, s. 481) antyder, att de räddade besättningarna (hvilkas antal han med en förvånande oriktighet uppgifver till 12) blefvo illa mottagna och behandlade på västkusten och vid återkomsten till Europa, saknar detta allt utseende af sannolikhet och är för öfrigt grundligt vederlagdt, liksom dess upprepande, som man må hoppas, för alltid omöjliggjordt af kapten C. Normann i hans utförliga uppsats om denna resa i Geografisk Tidsskrift. B. 2, s. 49—63. Kjøbenhavn 1878, där han sammanställer och ger utdrag af de många äldre berättelserna därom. Af det här meddelade är större delen hämtad från denna uppsats.
- ↑ Alltså nästan på samma ställe, där hvalfångarne fastnade 1777.
