ungefär samma väglängd som driften 1777). De drefvo vid pass 8 månader eller 246 dagar, och detta ger följaktligen en medelhastighet af omkring 1,1 geogr. mil i dygnet, eller mindre än hälften af den hastighet, hvarmed man dref 1777. Orsaken är möjligen till en del den, att strömmen om vintern icke är så stark, samt att hansamännen drefvo på kortare afstånd från land. Den månad, då de hade sin största medelhastighet, var för öfrigt november, då den var inemot 2 geogr. mil (7,8 kvartmil). De voro då ännu norr om Island.
Jämföras dessa medelhastigheter (2,5 mil från 1777 och 1,1 mil från 1869—1870) med den vi hade under vår 11 dagars drift, hvilken var inemot 6 (5,8) mil i dygnet, är skilnaden betydlig. De flesta dagar drefvo vi ända till 7 mil. Sannolikt torde orsaken till denna skilnad vara att söka däruti, att strömmen om sommaren går med betydligt större hastighet än andra tider på året. En annan orsak kan naturligtvis äfven vara den, att Hansas besättning var långt inne i drifisbältet, medan vi voro längre ut. De 1777 förolyckade drefvo, som redan är nämdt, med betydligt större hastighet under den sydligaste delen af sin drift: de hade nämligen söder om 64° n. br. en hastighet af vid pass 4,5 geogr. mil i dygnet.[1]
Ett märkligt förhållande med strömmen på 61—62° n. br. har jag flere gånger haft anledning beröra. Det synes, som här ofta måste råda en oregelbundenhet i strömmens riktning och hastighet, hvilken möjligen kan ha sin grund
- ↑ Strömmens hastighet synes ett stycke norr om Kap Dan vara betydligt mindre än i närheten däraf och söder därom. Bland de norska själfångarne i Danmarkssundet är det också ett allmänt kändt förhållande, att ju närmare man kommer Kap Dan, dess stridare blir strömmen. Flere norska själfångare ha äfven längre eller kortare tid varit fast i isen under kusten, men driften har, så vidt jag erfarit, ej varit betydlig. (Jmf. äfven hvad jag förut yttrat om Vikings drift 1882.)
