däruti, att en arm från en nordgående ström åstadkommer förändringar i isen och tvingar isuddar ut till hafs. En liknande möjlig oregelbundenhet i strömmen norr om Kap Dan har jag äfven fäst uppmärksamheten på.
I det hela synes af allt hvad vi nu veta om ström- och isförhållanden framgå, att polarströmmen längs Grönlands östkust är söder om 69° n. br. underkastad vissa årliga perioder. Dessa åter kunna möjligen härröra af växlingar i nordgående strömmar.
⁎
De hittills i detta kapitel omtalade resorna ha icke i
någon väsentlig grad främjat kännedomen om Grönlands
östkust.
För den kännedom vi äga om dennas södra del, längs hvilken vi nu skola färdas, ha vi väsentligen att tacka ett par expeditioner, och då det utan dessa, i synnerhet den senare af dem, knappast skulle varit oss möjligt att framtränga norr ut, ligger det nära att omtala dem med några ord.
Då Danells här ofvan omtalade resor ansågos ha bevisat omöjligheten af en landstigning från sjösidan på Grönlands östkust, föll man helt naturligt snart på den tanken att taga västkusten till utgångspunkt för expeditioner dit längs kusten. En sådan åsikt uttalades äfven redan omkring 1664 af P. H. Resen och 1703 af Arngrim Vidalin.[1]
Som jag redan nämt, antog Hans Egede, Grönlands apostel, att Österbygden måste ligga på Grönlands östkust. Redan 1723 gjorde han i två båtar längs kusten en resa
- ↑ Se härom i »Meddelelser om Grønland» B. 9, s. 26. Kjöbenhavn 1889.
