största delen bemannad med grönländskor, längs Grönlands östkust.[1]
Den 1 april uppnåddes östkusten. Den 20 juni på 61° 47ʹ n. br. fattade Graah det modiga beslutet att lämna sina europeiska följeslagare, hvilka nu återvände, och ensam med den ena af de två kvinnobåtarna och 6 grönländare fortsätta resan.
Den 27 juni på 63° 37ʹ n. br. öfvergafs han af sitt grönländska följe så när som på 3 unga flickor, hvilka han slutligen lyckades öfvertala att följa sig som rodderskor. Den 23 juli uppnådde han sin nordligaste tältplats, en ö, som han kallar »Vend om» (på 65° 13ʹ n. br.), och den 18 augusti uppförde han ett varde på sin nordligaste punkt, den längre i norr liggande Dannebrogsön {65° 19ʹ n. br.). Här hindrade honom is att framtränga vidare.
Den 21 augusti började han återresan, och den 1 oktober gick han i vinterkvarter på ett ställe, som han kallar Nukarbik, men som nu har namnet Imarsivik på 63° 22ʹ n. br. Vintern tillbragte han under sjukdom och stora umbäranden. Men då våren kom, hade han ej tappat modet, utan började den 5 april ett nytt försök att tränga fram norr ut. Den 25 juli måste han dock efter de otroligaste vedervärdigheter åter igen vända om utan att hunnit ens så långt som förra året. Den 15 oktober kom han efter många utståndna lidanden ändtligen till Fredrikshaab.
Denna märkliga resa gaf goda upplysningar om Grönlands östkust ända till den 65:e breddgraden. Lämningar efter nordbor eller ruiner efter deras hus fann Graah däremot icke på hela den af honom beresta sträckan, och därmed syntes vara bevisadt, att Österbygden omöjligt kunnat ligga
- ↑ W. A. Graah: Utforskningsresa till Grönlands östkust 1828—1831. Kjöbenhavn 1832.
