brakande dån ned i vattnet. Skaror af måsar flögo upp och flaxade omkring oss med sitt enformiga skrik. Det var ett alldeles nytt lif, och välgörande kändes det att sålunda obehindradt kunna ro fram i öppet vatten.
Då vi kommo längre fram, upptäckte vi dock, att vi för att nå land ännu hade hinder att besegra. Vi träffade nämligen på ett nytt drifisbälte, som sträckte sig längs stranden söder ut. Det var dock ej bredt och någorlunda glest, så att det ej vållade oss synnerligt besvär att bryta oss igenom. Slutligen gledo de med norsk och dansk flagg smyckade båtarna in under en mörk, brant bergvägg, som speglade sig i det klara vattnet och gjorde detta nästan kolsvart. När vi talade, gaf det eko i berget. Det var ett högtidligt ögonblick.
Strax norr om bergväggen funno vi en hamn, där vi kunde lägga till med båtarna. Vi kappades formligen om att hoppa i land och känna sten, veritabel sten under fötterna. Vi gjorde tur på tur uppför berget för att se oss omkring. Vi voro som små barn: ett stycke mossa, ett grässtrå, för att ej tala om en blomma, väckte en hel storm af känslor. Det var så nytt, öfvergången så stark och plötslig. Lapparne sprungo bums till fjälls, och vi sågo på en lång stund ej till dem.
Men sedan den första stormande glädjen lagt sig, måste vi tänka på något jämförelsevis mera prosaiskt, och det var vår festmåltid. På en bergklint nere vid båtarna uppställdes kokapparaten och sattes i verksamhet för att få chokladen kokt. Det var ingen brist på händer villiga att hjälpa till härmed, och processen skulle kräfva sin tid. Jag kunde därför tryggt följa lapparnes exempel och taga mig en fjälltur för att se mig om och bland annat utse den väg vi borde följa norr ut.
