Så begaf jag mig då uppåt, först öfver ett brant fjäll, därpå öfver ett litet snöfält och så genom ljung och mossa på en liten slätt, där stora klippblock lågo kringströdda. Hur sällsamt var det icke att åter ha fri utsikt, att kunna se långt bort, se hafvet och isen blinka under sig, se snötopparnas långa rader ligga disiga i solljuset, se inlandsisen innanför, nästan under sig.
I söder låg den höga afrundade ön Kutdlek och längre bort den vackra udden Kap Tordenskiold. Jag helsade den som en landsman. Icke blott namnet, utan äfven formen var norsk. Jag satte mig på en sten för att taga en skiss och låta solen skina på mig.
Bäst jag satt där och i fulla drag njöt af landskapet och tillvaron, hörde jag någonting komma surrande genom luften och stanna vid min hand. Det var en gammal välbekant musik. Jag såg åt sidan; jo, ganska riktigt: en mygga. Tänk en mygga! Och snart kommo flere. Jag satt lugn och lät dem stickas. Det var en lust och glädje: det var handgripliga bevis på, att man var på land. Det var helt säkert länge sedan dessa kära vänner, som sutto där och sögo sig röda, sist smakade människoblod. Vi skulle dock snart af det nöjet få mer än tillräckligt.
Jag hade suttit där ännu en stund, då jag plötsligt fick höra ett kvittrande, och strax därefter såg jag en snösparf slå ned på en sten tätt bredvid mig och betrakta den nykomne gästen, med hufvudet på sned än åt den ena, än åt den andra sidan. Så kvittrade han litet igen, hoppade på nästa sten, satt där en stund och tittade igen — och så var han borta. Lif är alltid kärt att möta, icke minst när det kommer i form af små kvittrande fåglar. Det väcker genklang i fågelnaturen hos oss själfva, i synnerhet när man länge varit i saknad af vår och sommar.
