Den tilltog frampå natten i tjocklek och hindrade båtarna betydligt. Ännu långt fram på följande dag låg den kvar.
På morgonsidan började krafterna vika. Det var nu också länge vi arbetat. Hungriga voro vi äfven, då vi ej förtärt något sedan gårdagsbanketten. En och annan var så sömnig, att han knappt förmådde hålla ögonen öppna. I vår längtan att komma nord på och glädjen öfver detta nya lif hade vi helt och hållet glömt kroppens behof. Nu gjorde de sig dubbelt gällande.
Vi lade alltså till vid ett isflak för att taga oss någon hvila och få oss litet frukost. Det smakade alldeles ofantligt skönt, oaktadt vi nästan tyckte oss ej ha tid att ligga stilla. Då kom dagen; det blef allt ljusare och rödare vid himlaranden där nere i nordost. Det spred sig allt mer uppåt — och så steg själfva eldskifvan strålande öfver isranden; både sinne och kropp badade i ljusfloden, man kvicknade till, all trötthet var som bortstruken. Nu med den gryende dagen åter till arbetet!
Isen var tätare än någonsin. Tum för tum och fot för fot måste vi bryta och slå oss fram mot norden. Ofta såg det nästan hopplöst ut; men fram måste vi, och fram kommo vi.
Vi hunno förbi Kap Rantzau, förbi Karra akungnak, bekant från Holms och Gardes resa 1884, och arbetade oss upp under Kap Adelaer. Men här blef det värre än värst. Stora och mäktiga lågo flaken pressade mot hvarandra och läto ej rubba sig. Med våra långa båtshakar sökte vi skjuta dem från hvarandra, men fruktlöst. Vi togo uti alla sex på en gång, men de lågo lika orörliga. Än en gång med allt hvad vi äga och ha af krafter, och nu glida de en tum från hvarandra. Detta ger mod. Hugg i igen! Nu skilja de sig litet mer. Det hjälper. Håll bara i! Friska
