tag! Snart ha de glidit så mycket ifrån hvarandra, att båtarna kunna slippa igenom, när man med yxan hugger bort de utstående kanterna på flaken. Så glider man igenom och till nästa flak. Här upprepas samma manöver. Med förenade krafter och genom att anstränga dem till det yttersta slå vi oss fram.
Det fordras dock liten öfning till att föra båtar säkert genom sådan is. Man måste känna, hvar man bör angripa isflaken, måste förstå att på bästa sätt använda de krafter som stå till ens förfogande, och när man lyckats få isflaken ifrån hvarandra, på ögonblicket begagna tillfället och drifva båtarna igenom; ty flaken glida genast ihop igen, och äro båtarna då icke igenom, bli de utan försköning krossade. Det hände flere gånger, då vi ej voro snabba nog i våra rörelser, att jag såg Sverdrups båt, som var sist, bli hopklämd mellan flaken, så att sidorna vredo sig och slogo bukter efter iskanten; men båten var elastisk och drefs alltid i sista ögonblicket igenom utan att någon olycka skedde.
Slutligen kommo vi också förbi Kap Adelaer och arbetade oss genom fortfarande tät is längs kusten mot den norr ut liggande udde, som jag kallat Kap Garde. Hit hunno vi ändtligen vid middagstiden och beslöto lägga i land för att få oss litet mat och sömn, hvilket också högligen kunde behöfvas efter mer än ett dygns ansträngande arbete genom isen. Vi hade med mycket besvär fått upp våra båtar på den branta klippan, slagit upp tältet och höllo just. på med utvägning af middagsmaten, då någonting alldeles oväntadt och för oss nästan otroligt inträffade.
I min dagbok har jag omtalat händelsen på följande sätt:
»I går (30 juli) vid middagstiden (klockan 11?) hade vi efter en otroligt mödosam färd genom tät is lagt till vid — ja, låt oss tills vidare kalla stället Kap … — på norra sidan
