af Karra akungnak, för att få oss litet mat och ändtligen få sofva några timmar. Den mycket fruktade Puisortok hade vi framför oss, men hoppades ännu samma dag kunna passera honom. Medan vi åto, eller, rättare sagdt, medan tillagningen af vår måltid försiggick, hörde jag bland skriken af måsar och andra sjöfåglar ljud, som förunderligt liknade människoröster. Jag gjorde de andra uppmärksamma härpå; men att träffa på människor i dessa trakter var så föga sannolikt, att vi i det längsta försökte tala om lommar och liknande fåglar, af hvilka dock här måhända finns lika litet som människor. Vi besvarade dock ett par gånger ropen. Dessa kommo allt närmare.
»Just som vi hålla på med sista afdelningen af vår måltid, höres dock ett rop så tydligt och så nära, att de flesta springa upp. En svär på, att det icke är någon lom, och äfven de afgjordaste anhängarne af lomteorien se något osäkra ut. Det dröjer heller icke länge förr än Balto, hvilken med kikaren sprungit upp på ett klippstycke, ropar, att han kan se två mänskliga varelser. Jag springer själf upp till honom och har inom några ögonblick kikaren riktad på två svarta prickar, hvilka än bredvid, än på afstånd från hvarandra, röra sig fram mellan isflaken. De synas leta efter en genomfart, ty de gå ett par gånger fram och tillbaka — men se, där komma de rakt på oss! Se, hur paddelårorna gå! Det är två små människor i kajak.
»De komma närmare och närmare. Balto börjar visa en halft förundrad, halft orolig min. Han säger sig nästan vara rädd för dessa underliga varelser. Där komma de! Den ene lutar sig framåt i kajaken, liksom för att helsa (det var dock ej fallet); den andre sitter orörlig. De lägga med ett enda årtag in till klippan och krypa ut ur kajakerna. Den ene bär upp sin, den andre låter sin ligga i vattnet.
