Och där stå de framför oss, de två första representanterna för dessa mycket omtalade hedningar (från Grönlands östkust).
Var det första intrycket gynnsamt? Ja, obetingadt. Två, visserligen ociviliserade, men vänliga ansikten logo emot oss. Den ene var klädd i »kufte» ocll byxor af själskinn med ett godt stycke bart lif, kamiker och utan annan hufvudbetäckning än några pärlband.»
Här blefvo mina dagboksanteckningar om detta möte afbrutna. Minnet däraf står dock ännu lika lefvande för mig som det varit i går, och det är följaktligen icke svårt att ifylla det felande.
Den andre af de två hade, till vår förvåning, delvis kläder af europeisk härkomst. Öfverkroppen var nämligen iförd en »anorak», ett tröjlikt plagg af blått bomullstyg med hvita prickar. På benen hade äfven han själskinnsbyxor och kamiker (så kallas de egendomliga grönländska skodonen). Midt på lifvet var han, liksom den andre, ett godt stycke alldeles naken. På hufvudet hade han en egendomlig bred och platt mössa med skygge. Den var gjord af en träring, hvaröfver var spändt ett stycke blått bomullstyg. Ofvanpå mösskullen var anbragt ett rödt och hvitt kors, som sträckte sig öfver hela dess yta.
Detta slags mössor i olika bjärta färger äro mycket allmänna bland östkustens eskimåer. De begagna dem i kajakerna, dels emedan de skydda för solen, dels troligen också emedan de anses för en prydnad. Jag såg dem sedermera med mycken stolthet visa sina mössor.
Det var små människor dessa båda. De voro tydligen helt unga och hade ett behagligt utseende; ja, den ene, han som hade pärlbandet i håret, var rent af vacker. En mörk, nästan kastanjebrun hudfärg, med ett långt, ramsvart hår,
