som af pärlbanden hölls tillbaka från pannan och föll långt ned öfver nacke och skuldror; ett bredt, rundt ansikte med tämligen regelbundna, veka drag. Det hade en nästan kvinlig skönhet, så att vi länge voro ovissa, om det verkligen var en man vi hade framför oss. De voro lätt och smidigt byggda och rörelserna gratiosa.
Sedan de kommit upp till oss, började de småle, gestikulera och tala på en gång och på ett språk, hvaraf vi naturligtvis ej förstodo ett enda ord. De pekade mot söder, och de pekade mot norr, utåt mot drifisen och inåt mot land. Så pekade de på oss, på båtarna och sig själfva, och hela tiden gick munnen oafbrutet på dem, men lika litet förstodo vi ändå. Vi smålogo tillbaka och stirrade på dem med en dum min, medan lapparne ej syntes befinna sig riktigt väl. De voro ännu litet rädda för dessa »vilda människor» och höllo sig på afstånd.
Jag letade nu fram några papper, hvarpå en bekant på grönländska upptecknat ett antal frågor, som det, kunde vara af vikt att få besvarade. Jag försökte nu efter dessa, och som jag trodde på god grönländska, göra dem frågor. Men nu blef det deras tur att se dumma ut. Jag försökte om igen, men med alldeles samma resultat: de förstodo ej ett ord. Efter ännu ett par försök kastade jag förtviflad ifrån mig papperen och tog min tilllflykt till teckenspråket, och det gick bättre. Härigenom fick jag ut af dem, att de voro flere, att de lågo i läger norr om Puisortok, och att man måste hålla tätt under jökeln för att komma fram mot norr. Så pekade de mot jökeln, gjorde en hel hop underliga åtbörder och togo på sig en allvarsam min, medan de på samma gång ifrigt talade en lång ramsa, hvilken antagligen skulle betyda, att Puisortok vore ytterst farlig, att man där-
