för måste taga sig i akt. Östgrönländarne ha nämligen en hel mängd vidskepliga föreställningar om denna jökel.
Därefter sökte vi med tecken göra dem begripligt, att vi ej kommit söder ifrån längs land, utan utifrån hafvet, en underrättelse som endast frambragte ett långt brummande läte, alldeles liknande en kos råmande och som väl skulle uttrycka den högsta grad af häpnad. De sågo på en gång på oss och hvarandra med en tviflande min. De trodde tydligen icke ett ord eller, rättare sagdt, ett tecken däraf, eller också måste vi vara öfvernaturliga väsen, och detta vore väl, när allt komme omkring, icke så osannolikt.
Så började de beundra vår utrustning, och först och främst våra båtar. I synnerhet väckte järnbeslagen deras högsta förvåning och beundran. Vi gåfvo dem ett stycke köttbiskuit hvar, och häröfver blefvo de strålande glada. De åto en bit däraf, men gömde det öfriga, sannolikt för att visa det hemma i lägret.
Hela tiden stodo de emellertid och huttrade och frösö, och det var ej heller så underligt, ty litet kläder hade de på sig, och nakna voro de, som sagdt, om lifvet. Mildt var just ej heller vädret. Så gjorde de några åtbörder, som skulle betyda, att det var kallt att stå där på berget, och att de ville gå i sina kajaker igen. De frågade med tecken, om vi ämnade oss nordpå, och när vi svarade jakande, pekade de än en gång varnande mot Puisortok och gingo ned till stranden. Här togo de på sina halfpälsar, lade kajakerna till rätta och kröpo så uti dem, lätta och smidiga som kattor.
Några årtag, och de sköto lätt och ljudlöst som sjöfåglar öfver vattenytan. Än gingo årorna som kvarnvingar, medan de båda farkosterna sköto fram mellan flaken; än stannade de för att bana sig väg och skjuta isen åt sidan,
