eller för att spana efter en ränna; än höjdes armen till kast af harpun eller fågelpil, fördes tillbaka, stod stilla en sekund, medan pilen inriktades, och så sprang han fram som en stålfjäder, medan pilen susade från kastträet, ilade långt fram genom luften och föll i vattnet, för att strax därefter upptagas af kajakmannen. Under tiden kommo de allt längre bort; snart sågo vi dem endast som två svarta punkter mellan isen där uppe i norr under jökeln. Så svängde de om ett isberg och försvunno där bakom.
Vi stodo kvar en stund, försjunkna i tankar öfver detta första möte med östkustens eskimåer. Det var så underligt och oväntadt att träffa på folk här, där ju, enligt Holms och Gardes erfarenhet, inga människor skulle bo. Det måste ha varit några som voro stadda på resa. Och komne till detta resultat, begåfvo vi oss in i tältet och kröpo i våra säckar. Snart voro alla i djup sömn.
Detta möte skildrar Balto i ordalag, som, oaktadt de äro skrifna ur minnet ett år därefter i Karasjok, dock till en del äro så påfallande lika mina dagboksanteckningar, att jag icke kan neka mig nöjet att här återgifva dem:
»Medan vi åto, hörde vi ett läte som af en människas röst; men vi trodde, att det var en korp som skrek. Några af oss trodde, att det var en lom som skrek. Jag tog då kikaren och sprang upp på en bergknalle och kikade. Så såg jag något svart röra sig mot ett isflak. Så ropade jag: »där borta synas två karlar på isen.» Nansen kom då också springande och såg genom kikaren. Vi hörde dem nu sjunga sina hedniska psalmer, och vi anropade dem. De hörde oss strax och rodde emot oss, och det töfvade ej länge förr än de voro hos oss. Då de kommo närmare, bugade sig den ene djupt ned med hela kroppen, och då de kommo till stranden, tog hvardera sin kajak i handen och gick upp på land.
